Om närvaro och att våga möta sin egen smärta

Aug 31, 2013

CoachingLedarskapTHE - the human element

Hur ska jag klara av att hantera att en närstående står inför döden? Hur klarar jag av att möta egen oro och rädsla utan att stänga av? Ett sätt är att satsa på att bara fokusera på det som är bra och att inte låtsas om som att det dåliga finns. Jag kan distansera mig genom att skratta åt eländet eller genom att fokusera på andra och annat. Att fly. Ibland är det helt nödvändigt att ta till sådana metoder, men de ger endast tillfällig lindring. Jag vill dela med mig av ett tillfälle där jag lyckades vara helt närvarande med min oro, sorg och smärta och hur jag blev rikligt belönad genom att våga möta dessa känslor. Att njuta av en medveten närvaro även när det var riktigt svårt.

Hur se allt det goda när man står i skiten?

Den här sommaren har varit ganska så kämpig för mig. Semestern har präglats av att två nära anhöriga har varit svårt sjuka och dessutom har jag fått ta hand om ett stopp i vårt avlopp. Avloppsproblemet krävde att vi fick gräva upp trädgården mellan huset och vägen och att bila upp hela källaren. Jag har bokstavligen stått i skiten i sommar. Det har funnits dagar då jag funderat på att bara åka ifrån allt. Men det har också funnits dagar av glädje, kärlek och stor närhet. Jag har också kunnat uppskatta det faktum att jag själv är frisk och jag har fått ta emot mycket fint stöd från familj och nära vänner.

Det som hjälpt mig mest i sommar är att jag givit mig själv egen tid. Tid där jag haft utrymme att möta alla de svåra känslor jag känner och tänka de svåra tankar jag har. Har också givit mig själv utrymme att göra saker som jag tycker om och att vara tillsammans med människor som jag haft behov av. Det har varit allt ifrån att träna tillsammans med mina träningskamrater, samtal och samvaro med nära vänner och familjemedlemmar till att jag fått själavård av en präst. Viktigast av allt har nog varit att jag sett till att få stunder med mig själv. Jag har varit medvetet närvarande med mig själv en stund varje dag. Metoder som jag använt mig av är att promenera, andas, löpträna, meditera och att skriva.

Att möta rädsla med lugn

Min far har en dödlig sjukdom och en sen kväll mitt i sommaren åkte jag upp till honom på sjukhuset. Jag hade hört på hans röst när vi talade i telefon att han behövde mitt stöd denna kväll. När jag var på väg upp funderade jag över hur jag skulle kunna vara hans stöd då jag själv hade så fullt upp med att ta hand om allt praktiskt kring det krånglande avlopp och att stötta en annan nära anhörig. Jag fokuserade på att jag faktiskt var frisk och vältränad och att jag hade tiden eftersom det var mitt i semestern och en riktig härlig ljummen och ljus sommarkväll. Innan jag gick in på sjukhuset satt jag en stund i bilen och andades tills jag hittade mitt eget lugn. Jag steg ut bilen, såg upp mot den ljusa himlen, kände den lätta och varma vinden mot mina kinder och gick i ett lugnt och skönt tempo in mot den lilla sidodörren som fanns på kanten av den flygel av sjukhuset som min far vårdades i.

När jag kommer in till min far är det tydligt att han är rädd. Jag ser rädslan för döden i hans ögon. Jag påverkades först negativt av det men behöll mitt lugn, andades och kunde i och med det möta både hans och mina egna känslor i detta. Vi pratade inte så mycket men det var tydligt att mitt lugn påverkade honom positivt. Genom att jag lyckades behålla mitt lugn och kontakten mitt inre blev kontakten mellan oss stark, tydlig och varm. Jag stärktes också av att jag såg att min pappa blev lugnare. Sedan fick jag faktiskt feedback av honom att jag var så lugn och hur positivt det påverkade honom. Feedbacken kom inte direkt till mig utan genom att han berättade för en sköterska ”se hur lugn jag blir när min lugne son är här”. Jag blev lite förvånad över att höra honom säga det för jag är inte bortskämd med att få komplimanger av min far och särskilt inte inför andra. Jag tackade och tog emot. Det värmde och gav mig mycket energi. En halvtimma efter detta gick min fars febern ned från drygt 39 till dryga 37. Säkerligen berodde nedgången i första hand på att han fått både antibiotika och febernedsättande medel, men jag kan inte låta bli att tänka på tacksamheten i hans ögon över att jag var där i denna stund. Såg och kände min fars övertygelse om att min närvaro faktiskt bidrog till att febern gick ned. Det finns ju också forskning och erfarenheter hos vårdpersonal att närvaron av anhöriga bidrar till patienters tillfrisknande.

För att kunna vara närvarande för andra behöver jag först vara närvarande i mig själv. Det har jag vetat tidigare men detta var en stark upplevelse som fick mig att förstå det på djupare plan. Djupare i mig själv. Under denna kväll fylldes jag av en innerlig känsla. Energi strömmade ut ur mig liksom i en outsinlig ström. Jag fick också massor av energi av min far, av den närvarande sköterskan och av omgivningen. Efter alla dagar som jag kämpat i sommar fick jag nu en stark belöning. En belöning när jag minst anade det. Kanske när jag som bäst behövde den.

När det var dags att lämna sjukhuset vandrade jag långsamt och andades djupt. Plötsligt blev jag varse att jag andades i samma takt som björkarnas kronor vajade för vinden. Eller var det träden som vajade i samma takt som min andning? Jag stannade upp och kände en total närvaro och en samhörighet med träden, vinden, himlen och världsalltet. Den yttre upplevelsen hängde ihop med mitt inre. Jag kände min egen litenhet inför den stora kraften men samtidigt att jag fick kraft och så påtagligt var en del av det stora. Jag stod kvar och andades och lät mina lungor fyllas av den rena och syrerika nattluften. Lät min själ få dansa med den stora energin. Jag kände hela mitt väsen. Kände mig full av liv. Kände hur det var lite oklart var min kropp slutade och allt annat tog vid. Kände mig lugn och kärleksfull och hur min egen energi bara växte. En mycket stärkande upplevelse. En intensiv närvaro i mig själv. En belöning för att jag vågade möta min egen oro, min fars dödsrädsla och medvetenheten om min egen förgänglighet.

Träna närvaro och uppleva mening

För mig är medveten närvaro något som bidrar till att skapa mening. Mening med livet. Vägen till att nå dit handlar till stor del om att träna sig på att observera sitt inre och att reflektera och möta dessa tankar och känslor.

Livet blir mycket vad vi väljer att fokusera på. Det har funnits många fina ögonblick i sommar. Jag har medvetet samlat på mig fina möten och stunder utan att för den skull undvika det svåra. När jag lägger kraft på att andas och vara närvarande även i det svåra, ta mig igenom i stället för runt, får jag en belöning genom att även det söta och fina känns starkare och mer genuint. Enkelt sett kan man säga att jag uppskattar det vardagliga och små dagliga gåvorna. Det handlar inte att fly från problemen utan tvärtom våga se dem som de är, acceptera dem och ta oss igenom utan att fastna i dem. När jag lyckas sortera och vara i detta uppfylls jag av en bitterljuv känsla och känner att jag är full av liv – levande och närvarande i det som händer.

Av Jan-Erik Richnau

Filosofiska betraktelser kring ledarskap och livet. Om mod att göra val utanför trygghetszonen. Om personligt ledarskap.

Fler bloggar på samma tema

Om vikten av att förankra livsmål i djupet av sig själv: Prima liv
Om att inte räcka till när man som bäst behöver det

PS För dig som vill träna på medveten närvaro kan jag rekommendera mindfullnes och att gå kursen The Human Element hos oss eller någon annan seriös arrangör.

 

Skribent

Jan-Erik Richnau

Utbildning och management