Är du lat eller?

2012-08-21

Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin köpt ett gymkort i hela mitt liv … förrän i april 2012. Som aktiv hockeyspelare hade jag alltid tillgång till gym och träning. Som lärare på Bosön hade jag utmärkta träningslokaler en trappa ned från mitt kontor. Jag har liksom aldrig behövt betala för att träna. För drygt två år sedan sade jag upp min tjänst på Bosön. Det var vemodigt men samtidigt en spännande känsla av nystart. Jag ska dock inte berätta om de arbetsmässiga konsekvenser beslutet innebar, jag ska berätta om vilka konsekvenser det fick för min träning.

Från och med min uppsägning 2010 blev det av olika anledningar mindre och mindre av den träning som för mig alltid varit en naturlig del av min tillvaro. Att lyfta skrot på gymmet, testcykel och annan konditionsträning blev snabbt ett minne blott. Jag kom på mig själv med att hitta anledningar till varför jag inte skulle hinna träna, varför det inte passade och så vidare. ”Ja jag ska bara … sen tar jag tag i träningen igen”. Men jag tog aldrig tag i den. Sommaren 2010 hade jag ont i en axel, så ont att min golfsäsong i princip blev förstörd. Förmodligen för att jag helt enkelt var för svag i muskulaturen. Men började jag träna? Nej, istället gick jag till en sjukgymnast/kiropraktor som gjorde vad han kunde – men inget blev bättre. I ren ilska började jag köra styrketräning för min axel. Ont gjorde det, men redan inom en månad hade jag blivit betydligt bättre. När jag sedan blev bra så hände något underligt, jag slutade träna – igen! Hur korkad kan man vara? Eller var det helt enkelt ren och skär lathet?

Jag har en kompis som är läkare och han sa vid ett tillfälle att det inte spelar någon roll hur mycket information och bevis han ger sina patienter angående deras kost eller behov av att förändra sitt leverne. Att bli informerad och ha kunskap förändrar ingenting. Det enda som gör skillnad är när de börjar uppleva någon form av smärta. Jag såg tillbaka på mitt eget beteende och funderade om det möjligen kunde vara sant. Men ganska snabbt konstaterade jag att det visst är möjligt att ändra eller anta ett beteende utan att behöva bli styrd av smärta. Jag har till exempel varit villig att acceptera att jag ska låta bli att ta på en glödhet platta utan att behövt bränna mig innan. Vissa beslut och beteenden har jag gjort baserat på att jag fått bra information och sett nyttan med beteendet eller förändringen. Men med otaliga träningstimmar bakom mig och en idrottslärarexamen hade jag ju både kunskap om och erfarenhet av hur bra det är att träna. Jag kunde givetvis se nyttan – så varför började eller fortsatte jag inte träna?

Svaret på frågan är att det ibland inte räcker det med att inse nyttan med ett önskat beteende, man behöver också sänka barriärerna för att anta det önskade beteendet. I mitt fall behövde jag ingen mer information eller fler bevis för att se nyttan med träningen. I mitt fall behövde jag hitta strategier för att sänka barriärerna för att anta det önskade beteendet, dvs. att komma igång med träningen igen. De största barriärerna av geografisk och ekonomisk karaktär. Jag ville ju inte betala för något jag alltid fått gratis och jag ville ju absolut inte att det skulle vara ett helt projekt att ta sig till gymmet.

Idag, med friskvårdsbidrag från Rezon och med träningscentra både nära jobb och hem har jag på fyra månader gjort över 80 träningspass. Ja, jag har ett mål med min träning och jag brukar inte ha svårt att motivera mig att uppnå ett mål om det är tillräckligt viktigt för mig … men det sköna är att jag nu även njuter av vägen dit.

Den 6 september startar vår utbildning Diplomerad Coach och en del i utbildning behandlar just utmaningen du har som coach att hjälpa dem du coacher att förändra och bibehålla ett önskat beteende.

Lars Sjödin, om prestationspsykologi och framgångsfaktorer

Fler artiklar från bloggen