Att inte räcka till när man som bäst behöver det

Vilken kod har jag till mitt bankkort? Står i affären. Har precis fredagshandlat och ska bara slå in koden till mitt bankkort. Eftersom jag haft samma kod i flera år och använder kortet så gott som dagligen brukar jag slå in koden per automatik. Inte ens tänka på det. Men nu rör sig inte fingrarna. Helt still i hjärnan också. Blir uppmärksam på att kön växer. Kassörskan harklar sig. Jag börjar svamla något om att det är många koder att hålla reda på och många olika kort. Jag tar ut kortet och noterar att det är mitt vanliga slitna bankkort och att det fortfarande står helt still i huvudet. Jag provar en annan kod mest för att göra någonting och det blir, såklart, fel. Kommer på att jag har koden i mobilen och knappar svettigt fram den. Tänker: Andas. Tar några djupa andetag och får ned pulsen.

Det är strax efter jul- och nyårshelgerna. Efter en hektisk höst hade jag sett fram emot att får några dagar extra ledigt. Det blev inte så många eftersom vi skulle flytta vårt Sundsvallskontor några kvarter, med allt vad det innebär. Sedan har jag två tjejer i tonåren hemma som verkligen har fullt upp med sig själva, så fullt upp att den enklaste vardagssak kan bli till en jätteapparat. Förutom det behöver jag av olika anledningar vara stöd utöver det vanliga åt min fru under en period

Hur kunde jag glömma koden? Det var säker en tillfällighet. Lurar mig själv med det ända tills jag någon dag senare ska ta ut pengar från en bankomat och samma fenomen uppstår.

När jag tänker efter inser jag att jag har sovit väldigt dåligt de senaste veckorna. Jag har inte lyckats träna så regelbundet som jag brukar. Jag har haft koncentrationssvårigheter och även tenderat att vara lite mer glömsk än vanligt. Nu har jag alltså glömt en automatiserad kod. Här finns flera varningstecken på stress.

Helt plötsligt sköljer en känsla av otillräcklighet över mig som om det inte räckte med min akuta glömska. Jag räcker inte till. Någonstans. Jag ska vara professionell i allt jag gör på jobbet. Lyssna aktivt, komma med intressanta förslag, lösa problem, vara empatisk, ställa smarta frågor, ha timing och presentera intressanta teorier – nånting som jag normalt älskar, men just nu känns det bara tomt. Hemma ska jag vara tålmodig, trevlig, balanserat gränssättande och empatiskt stabil – nånting som kan vara en riktig utmaning i normala fall och som just nu känns som en omöjlighet. Dessutom vill jag vara en lyssnande, förstående och kärleksfull man som med glädje plockar fram dammsugaren efter 5 dagar på resande fot i arbetet.

Jamen hur ska jag orka när jag inte orkar!? Var ska jag få mina egna behov tillfredsställda? Var ska jag vila? Var ska jag få min energi. Var ska jag andas? Får jag ens tänka sådana här tankar? Har jag möjlighet att få vara svag? Inför andra och inför mig själv?

Har du någonsin känt att du inte räcker till? De flesta känner ju så ibland men det är inte så lätt att erkänna för andra. Eller inte ens för oss själva. Ibland är jag inte ens medveten om det utan blir sjuk istället. I bästa fall i form av en enkel förkylning eller en influensa. I värsta fall drabbas man av ett utmattningssyndrom. Vägen dit kan vara lång. På vägen dit kan du skada både dig själv och andra. Vissa av dem kanske förtjänar det. I värsta fall skadar du dem som är dig närmast. De du älskar mest. De du behöver mest när du själv är svag.

I flera av de kurser som vi erbjuder – UGL, THE, Coaching och Motiverande samtal – finns inslag av självinsikt och även en hel del verktyg för att ta hand om dylika situationer. Jag praktiserar dem själv regelbundet och jag ser också många av våra kunder använda dem och vittna om hur bra de är. Jag har ju t ex verktyg för hur jag ska få ned pulsen och hur jag ska coacha mig själv för att klara svåra situationer.

Nu har jag alltså kommit till en situation där jag inte riktigt kan coacha mig själv. Inte kan klara mig själv. Nu gäller det att leva som jag lär. Nu måste jag söka stöd. Men jag som jobbar med att stötta andra och utbildar i användandet av dessa verktyg – ska jag verkligen behöva hjälp. Jag menar, hur ska jag kunna be om hjälp utan att skämmas?

Ibland är insikt tung att bära. Att inse sitt tillkortakommande är första steget. Att veta vad man ska göra, det andra. Men när man vet att man behöver hjälp kommer det sista steget och det som för några av oss är svårast av allt: att be om hjälp om något som jag normalt behärskar och att be om detta när jag är som mest sårbar.

Det är liksom det som är grejen när det gäller att leda sig själv: att kunna be om hjälp när det verkligen gäller. Att kunna erkänna för sig själv och andra att nu behöver jag hjälp. Vi är liksom inte gjorda för att klara alla situationer i livet helt själva.

Lyckligtvis är jag omgiven av kloka vänner och kollegor som är beredd att hjälpa. Som ser på mig när något är fel. Jag har kommit vidare. Jag har bett om hjälp. Jag har fått stöttning och coaching till att hjälpa mig själv att sätta upp en struktur för hur jag ska stoppa den nedåtgående spiralen. Fått stöttning och coaching hur jag ska bygga styrka, energi och handlingskraft hos mig själv. Det har vänt i tid. Jag känner hur kraften återvänder och hur jag steg för steg tar mig ifrån det svarta hålet.

Jag ser vilka olika alternativ jag har och jag upplever att jag kan göra ett val. Modern forskning visar att människor som upplever att de kan göra ett val blir mer motiverade. Jag vet ju allt, men det kan vara tufft att använda kunskapen när det verkligen gäller. Att leva som man lär.

Leve förmågan att kunna tillåta sig känna sina egna rädslor. Att känna igen sina egna tillkortakommanden. Att veta när man behöver be om hjälp och att ha modet att faktiskt göra det.