Vad f-n har känslor med ledarskap att göra?

2012-03-08

Känslor är kittet som binder oss människor samman. Vardagens alla möten vibrerar av känslor med olika styrka och intensitet. Vi gläds och skrattar tillsammans, vi irriterar oss, vi blir ledsna och vi är rädda för varandra, ibland fysiskt ibland psykiskt. Det krävs färdigheter i att hantera känslor för att vara tillsammans och ha våra relationer som vi vill ha dem. En vital del i ledarskap handlar om förstå och hantera sina känslor och kunna uttrycka det på ett ändamålsenligt sätt.

Hur vi hanterar våra känslor och relationer idag har en stark koppling till vår historia. Känslor kan beskrivas som sprungna ur de affekter (grundkänslor) som vi alla föds med för vår överlevnad, vilket även inbegriper att vi som flockdjur behöver samspela med andra och fungera socialt. Oavsett om du är född i Peking eller Sundsvall händer samma fysiologiska processer i oss, vilket även inbegriper att våra ansiktsuttryck ser lika ut när en affekt väcks.

Några affekter och några av dess funktioner är:

Glädje – ger lust och motivation att vara tillsammans

Intresse – utforska, lära nytt, utveckling

Ledsen – stöd, hjälp (tänk när det lilla barnet gråter – vad gör ni då)

Rädsla – akta sig för fara

Ilska – skydda sig, gränssättning

mm…

Hur vi som vuxna kan uttrycka känslor handlar till stor del om vår livshistoria. I vissa kulturer, likväl som i olika familjer är det bara tillåtet att visa en del känslor och inte andra. Det som händer oss när vi upplever att en känsla inte blir uppmärksammad eller till och med förkastad, är att vi lär in en sekundär känsloreaktion. Vi växlar den primära känslan mot en som vi upplever får respons.

Själv var jag långt upp i åren när jag upptäckte att jag använde mig av en sekundär känsloreaktion. Den handlar om att jag i min uppväxt lärt in -att jag som ”tuff kille” inte skall visa mig ledsen. Vilket medförde att när jag blev ledsen kopplade hjärnan blixtsnabbt om (innan jag förstod det) och jag blev arg.

En händelse från min barndom som ytterligare kan ha fjärmat mig från känslor av karaktären ledsen/sorg är när en till mig omtyckt och nära släkting dog. De efterlevande bestämde att inga barn skulle få vara med på begravningen. Vi var för små. Jag minns starkt vanmakten jag kände. Idag vet jag vikten av att utrycka känslor och då särskilt vid sådana stora händelser som dödsfall där det förutom behov av att uttrycka känslor även finns djupt liggande behov av ritualer för att gå vidare (ritualer skriver jag om en annan gång).

Det har stor betydelse hur en vuxen/förälder hanterar och bekräftar ett barns känslor. En av de viktigaste uppgifterna är att hjälpa de små att sätta namn på och uttrycka alla sina känslor och ge utrymme för samtal.

Om du känner igen dig i liknade mönster så kan det vara bra att veta att det går att bryta om du vill. Det krävs lite mod och träning i att reflektera över sina känslomässiga reaktioner för att kunna ta ställning till mer ändamålsenliga beteenden.

Att förstå sig själv och vilka känslor situationen väcker och på ett lämpligt sätt ge uttryck för sina känslor, är grunden för att förstå omgivningen och kunna leda sig själv. Det här ger möjlighet till ett ledarskap där välbefinnande och produktivitet förenas. För mig har insikten och färdigheten att känna och kunna uttrycka alla mina känslor gjort att jag lättare förstår mina behov, att jag lever ett rikare liv.

Fler artiklar från bloggen