Mod att leva som jag lär

2012-02-11

Den 14 mars ska jag sjunga. På Casinot i Sundsvall. Det kör en ny grej under våren där lokala okända förmågor får chansen att uppträda tillsammans med en etablerad sångerska och en pianist. Är supernervös och känner mig naken. Det pirrar i magen. Det är förändring på gång. Bilder är redan tagna inför evenemanget, så nu finns det liksom ingen återvändo. Det är dags att utsätta mig själv för det som många kursdeltagare går igenom.

Jag har tänkt fokusera på att bryta mönster under 2012. Jag har en bild av att det kommande året är ett vitt fält av snö och att jag kan lägga vilka spår jag vill. Det handlar inte om att göra några revolutionerande förändringar utan helt enkelt att i högre grad göra aktiva val. Val som kittlar. Val som utmanar mig. Val som kräver mod utmana min egen rädsla, trygghet och invanda mönster. Att våga utvecklas. Att våga lämna över en del av kontrollen över den egna utvecklingen i någon annans händer. Att inte känna full kontroll utan kanske till och med förvirring och osäkerhet för att på så vis hitta en ny inspiration och lägga några nya spår.

I mina uppdrag med Rezon handlar det ofta om att stötta och bidra till att ledare och ledningsgrupper förtydligar sitt uppdrag och sina mål. Verktygen de får med sig gör att de i högre grad tar ansvar för sig själv och det gemensamma arbetet. En grund för mitt arbete är kundernas förtroende för mig och att de kan lita på sig själva och sina kollegor. Jag upplevs ofta som lyhörd, öppen och modig av mina kunder. Mina kollegor uppskattar min idérikedom och mitt driv, men jag har under en tid funderat på hur ofta jag utmanar mig själv utanför min trygghetszon?

Så fick jag chansen. Susanne Bertlin, som är en känd sångerska och nöjesarrangör i Sundsvall, frågade om jag ville sjunga några låtar på Casinot en onsdag i vår. Jag tänkte först: Hon måste ha skickat detta meddelande till fel person. Sedan: Casinot med ett piano, det är ju fel miljö för mig – jag är ju en rockare och sedan: Inte klarar väl jag det? Jag har inte sjungit offentligt sedan 2004 men jag har verkligen saknat sången. En gång i tiden hade jag alla möjliga drömmar om olika sångkarriärer. Jag ville bli operasångare och sedan rocksångare. Kom aldrig längre än att sjunga i KFUM-kören med Kjell Lönnå och i några lokala rockband. Hade väl inte riktigt talangen, men framförallt saknades målfokus och den riktiga viljan. Kanske var rädslan för att misslyckas starkare än modet att våga?

Några dagar senare trotsade jag min oro att bli förödmjukad och ringde upp Susanne. Efter att ha pratat en lång stund om sånguppdraget och jag även erkänt min ovana (i hopp om att hon skulle avvisa mig) – tackade jag till slut nej. Rädd för att inte kunna prestera på ett sätt där jag kunde vara nöjd med mig själv och resultatet.

Efter samtalet stack jag ut och sprang. Under löpturen kom mitt beslut om det vita snöfältet till mig. Skulle inte jag bryta mönster och visa mod? Det gick sakta men säkert upp för mig att jag ville sjunga och jag ville få chansen. Det pirrade rejält i magen av rädsla att inte duga och rädsla av att faktiskt inte få vara med. När jag kom hem satte jag framför datorn direkt. Utan att ta av mig träningskläderna och duscha skickade jag ett mail till Susanne där jag ändrade mig och tackade JA! till uppträdandet. Jag bad dessutom henne hjälpa coacha mig och min röst vid några tillfällen.

Nu har jag ett tydligt mål, en plan, har skrivit ned den och även delat detta med er. Sannolikheten att jag kommer att lyckas med mitt uppdrag har ökat. Även om jag fortfarande är rädd. Jag ska sjunga fyra låtar. Har inte beslutat mig definitivt ännu, men det lutar åt Lou Reed, Depeche Mode (!) och kanske något med Neil Young. Jag ska inte lägga världen för mina fötter, utan helt enkelt uppträda som Jan-Erik och ge mig själv och publiken en glad, energifylld och närvarande upplevelse.

Kommer du?

Fler artiklar från bloggen