Nytt år – vilka är mina intentioner?

I dag är det årets sista dag. I morgon startar ett nytt år. Ett oskrivet blad. Orörd snö i en utförslöpa. Ett nytt liv med nya möjligheter. Egentligen skulle jag kunna göra i princip vad som helst. Möjligheterna är osannolikt många. Men vilka intentioner ska jag fokusera på? I år summerar jag ett år som varit svårt på många sätt. Antar att det är därför jag känt mig tung och nere de senaste dagarna. Inte helt lätt att erkänna men för första gången på väldigt många år känner jag en rädsla inför det nya året. Det finns så mycket att förlora, så mycket som kan gå snett.

Reflekterar över hur viktigt det är att vara medveten om och att acceptera de negativa känslor och reaktioner som kommer i livet. Hur viktigt det är att ta sig tid att möta dem och att ta sig igenom dem. Inte förtränga och låtsas som att de inte finns.

Så i kväll – nyårsafton 2013 – har jag valt att sitta ensam. Vet inte riktigt varför men jag har behov av att berätta att det inte handlar om att tycka synd om mig själv utan för att jag känner det behovet. Var traditionsenligt inbjuden till våra vänner där vi firat de senaste 5 nyårsaftnarna. Har även berättat om mitt val för några andra vänner och blev genast bjuden hem till dem. Fyra olika ställen. Jag har fina vänner. Men jag väljer att sitta med mig själv. Innan jag kan möta min omgivning i det nya året behöver jag möta mig själv. Jag har behov av att summera 2013 som har varit en tuff utmaning på många sätt. Samtidigt har det funnits många höjdpunkter.

Jag börjar med höjdpunkterna. Viktigast har nog varit att både min fru och min far övervunnit sin cancer och i min far fall även ett hjärtstopp och en svår lunginflammation. Två av mina närmaste har varit nära döden och därmed har jag konfronterats med hur det skulle vara att mista en närstående och även mött känslan av att själv gå bort. Starkast blev det när min far drabbades av hjärtstopp och det blev så påtagligt för mig att om min far går bort står jag liksom på tur.

En annan höjdpunkt har varit alla vänner som stöttat mig under året. Mina kollegor som haft förståelse över att jag behövt lägga tid på mina anhöriga och på mig själv. Flera av dem har givit mig samtalsstöd när det varit extra tungt. Jag har också haft förmånen att ha haft andra vänner och familj som stöttat mig. Det har påmint mig om hur viktigt det är med nära relationer. Det visar sig lite extra när det är som tyngst. Det är viktigt med närhet och trygghet. Tack alla kära vänner – ni vet vilka ni är.

Jag har ett meningsfullt arbete och jag har under året haft förmånen att få följa många människor som utvecklats både som individ, som ledare och som en del av en grupp eller organisation. Känner mig tacksam och ödmjuk inför att ha fått vara ett stöd i deras process under kortare eller längre tid.

En annan sak som varit oerhört viktig har varit fysisk träning och att denna träning varit ganska så mycket i grupp under året. Jag tänker på vinterlöpningen i början av året, på de svettiga spinningpassen på Sensia, de första turerna på cykelracern redan i slutet av mars, på min första Vätternrunda. Jag tänker på backintervallerna med efterföljande bad under sommaren, på den gemensamma upplevelsen att genomföra Lidingöloppet med vännerna från löpargruppen. Rörelse och kärlek.

Så till bottennappen. Egentligen går de väl att läsa mellan raderna ovan. Det har handlat om att se lidandet hos mina närstående i deras sjukdomar. Maktlösheten i att inte kunna göra så mycket åt deras smärta. Bara finnas där och att försöka vara det bästa stöd jag bara kan vara utan att räcka till. Att ta emot de existentiella skrien och suckarna. Att ibland lyckas och andra gånger själv vara så dränerad att jag inte orkat. Att se sig själv inte kunnat vara den kärleksfulla man eller den stöttande son som jag önskar vara.

Ett annat bottennapp är att jag inte funnits till för mina barn på det sätt som jag önskar. Även delar av min familj och vissa vänner har fått stå tillbaka. Till er vill jag säga att jag hoppas att ni förstår hur mitt år har varit och att vi tar nya tag nu inför det nya året. Vad som än händer kommer jag att ha som mål att vara mer tillgänglig för er. Låt oss göra enkla planer som handlar om korta telefonsamtal, enkla middagar ihop och kanske någon liten utflykt tillsammans.

Så vad blir summeringen? Har lärt mig att det enda jag kan göra är att försöka ge det stöd och den kärlek som jag kan. Jag räcker inte alltid till och det gäller att acceptera det. För att kunna finnas till för någon annan behöver jag också sätta gränser och se till att jag själv mår bra och har den styrka som behövs. Det innebär att jag får acceptera att jag känner mig som en svikare ibland.

Så jag känner en viss rädsla inför 2014. Vilka överraskningar ska drabba mig? Vågar jag ha förhoppningar som kanske grusas? Jag är faktiskt glad över att jag är i kontakt med mina rädslor. Rädslor som handlar om att inte kunna hantera olika situationer som möter mig, en rädsla för att människor som jag älskar ska lämna mig eller att inte bli älskad för den jag är. Jag tror inte att jag är ensam om det. Just nu är jag glad över att jag valt att sitta ensam ikväll. Glad över att jag vågar möta mina rädslor – jag tror att det är enda vägen att kunna forma vilka intentioner och mål jag har för 2014.

Jag vill fortsätta att utveckla mina viktigaste relationer – under 2014 lite mer kontinuerligt. Jag kommer att fortsätta att utveckla de projekt som är igångsatta i vårt företag och i samarbete med andra företag och kunder. Jag vill fortsätta med min strukturerade träning för att uppnå de mål som jag satt upp. Allt detta kommer jag att göra i samarbete med familj, vänner, kollegor och kunder.

Mina intentioner för 2014 är: Inre lugn, kärleksfull vänlighet, närvaro och acceptans.

Till dig som läst till slutet vill jag tacka för att du tar emot det jag delar – det ökar sannolikheten att jag kommer att kunna fokusera på mina intentioner. Hoppas att det gav dig något. Kärlek och liv till dig!